Höjden av falskhet har jag fått uppleva. Verkligen. Jag blir rädd. Det ska jag gå in närmare på för er och vill gärna veta vad ni skulle göra eller tycker om denna sits. Som jag för övrigt inte önskar ens min värsta fiende att får vara med om.
När man levt med en person i 6 år, 5 år som fölovade. Delat allt, ekonomi, djur, hus, bilar, you name it. ALLT. Byggt upp ett helt liv tillsammans helt enkelt.
När det sen inte finns nått förtroende kvar till varann. För mig var det alltså förtroendet som brast efter SJUKT många nya "chanser" och x antal svek. Det gör jävligt ont i ens hjärta och själ när ens kille ger andra tjejer uppmärksamhet mer än till en själv. Det gör sjukt ont inombords och man nästan skäms över att känna så. För att inte tala om hur hårt alla lögner tar på en. Jag hatar lögner och tycker det är väldigt viktigt vara ärlig i ett förhållande (jag är dessutom sämst på att ljuga haha). Det mår ingen bra av i slutändan. Allt kommer alltid fram förr eller senare brukar jag säga och då står man där och ser dum ut.
Att sen försöka "fixa" en människa som haft en tuff uppväxt är väldigt svårt. Det måste denne göra själv. Man kan bara inte stanna för att man har skuldslor för att denna person som påstår de inte ska klara sig utan dig, som de försöker tuta i en tusentals gånger.
Det var därför jag lämnade Björn, mitt ex. Förtroendet brast, egentligen länge sen men man kämpar på in i det sista. Tyvärr men så är det. För trasig person helt enkelt för mig, ni som varit med om sådana människor vet att man får ta MYCKET skit som egentligen kanske inte är menat mot en egentligen. Nog om det.
Till den praktiska delen.. Istället för att göra det rättvist, enkelt och låta båda gå vidare med sina liv, görs detta den långa och jobbiga vägen (för båda). Att det inte kommer fungera förstod ju faktiskt han också någonstans. Så varför inte släppa greppet och låta oss gå vidare?
Det har gått över ett halvår sen vi separerade, ETT HALVÅR! Och är fortfarande inte löst. För att mitt ex, i dagsläget, inte vill sammarbeta för fem öre. Vi står just nu och äger ett hus tillsammans fortfarande.
Han tycker alltså, att efter 6 år tillsammans, ska han ha hela vårat gemensamt ägda hus (50/50), allt vi byggt upp runt om. Ja det mesta, förutom mina kläder och några ynka möbler han ställde utanför huset när han bestämt sa att jag inte har någon som helst rätt att gå in i också MITT hus (han bytte lås väldigt snabbt) eftersom han tycker (och av nån anledning alltid tyckt), det är "hans" hus.
Jag har, tycker jag själv (får se vad ni tycker), haft sjukt mycket tålamod i detta. Som väntat över 7 månader på att han ska lösa ut mig ur vårat hus. Så vi kan gå vidare. Hur självklart som helst. Han sa att jag skulle vänta för att han måste jobba ihop pengar så det ska funka. Jag väntar.. När det sen inte händer ett skit efter 6 månader och en hel del tjat från min sida om hur det går, UTAN att ens svara mestadels. Notera att jag går och väntar på att "ge" honom allt. Huset vi bott i flera år, som vi "byggt upp" tillsammans och jag går där ifrån näst intill tomhänt (även min bil står kvar!). När jag frågar om jag kan få alla bilder från vår hårddisk jag har tagit under dessa år, på djuren (som känns viktigast eftersom de flesta är döda nu) och allt. Då fnäser han av mig med ett "de får du när vi skrivit över huset på mig". Då tappade jag tålamodet.. Och sa att Nu gör vi en lagenlig bodelning.
Nu är frågan den? När man byggt upp ett liv tillsammans, är det då rättvist att ena parten ska få fortsätta där det slutade med en väldigt fin fastighet (som för övrigt jag hittade), bilar, och den största delen av bohaget. Medan den andre parten får börja om från noll. NOLL! Från stor villa till inte ens en ynka kontantinsats till en skrubb. Hade jag inte haft en familj som fanns där hade jag bokstavligen stått på gatan. Tycker ni det är rätt?
Okey vi gör situationen extremare än den är, och ser det från Björns synvinkel. Om jag hade gått dessa år tillsammans som hemma fru och inte jobbat, kanske pluggat, och tjänat noll. Hade jag då inte heller haft rätt till nått? Skulle det vara mer okey för mig då att börja från noll igen?
Nu är det inte så eftersom jag haft ett jobb under vårt förhållande och tjänat bra. Men ändå. Det verkar vara så han ser på det.
Jag tappade tålamodet tillslut. Tog tag i saken och kontaktade jurist för att faktiskt få ut den rätt jag från början borde fattat att jag faktiskt förtjänar. RÄTT ska vara RÄTT! Så är det bara.. Då tänkte jag "skit samma han kan ta skiten jag börjar om". Men varför i helvete ska JAG börja om från noll och inte han!? Väldigt märkligt.
Det är inte slut där om ni trodde det. Björn skaffade självklart en jurist också, vilket var helt rätt. Bra då kan nån ge honom lite vett och berätta reglerna för honom. Haha. In my face. Då får jag ett utkast på ett bodelningsavtal där han kräver MIG på pengar! Fattar ni? haha.. Helt jävla otroligt!
Han har alltså gått och värderat ner huset rejält ( 550 000:- ). Räknat ihop: lån, driftkostnader, (JA ÄVEN SOPTÖMMNINGEN), och underhåll på huset. Allt som gynnar honom och inte tagit med en enda sak som faktiskt jag ska ha del av. Utan endast utgifter jag ska betala. Mycket märkligt.Detta är alltså under denna tid jag INTE bott där och även gått och väntat på att HAN ska kunna lösa ut mig ur huset, alltså bara ta över lånen till en början för att vara schysst.
Är ni med? Omvändt. Han får ha kvar allt men kräver ändå mig på pengar! Någon som tycker detta är ett normalt beteende.. Räck upp en hand.
Så nu står vi här mitt i en tvist. Hans ord mot mina. OCH notera att jag inte kommer in i mitt eget hus eftersom han bytt lås, som faktiskt är en olaglig handling. Det gör det alltså svårt för mig att göra en RIKTIG värdering på huset och allt tar återigen ÄNNU läääängre tid. Han verkar inte vilja bli av med mig.. Är han fortfarande kär i mig då kanske... Eller...?
Åkte ut till huset bara nån dag sedan med en mäklare från Svensk Fastighetsförmedling. Björn har fortfarande bytt låset så jag kom inte in denna dag heller. Då hade jag även bokat om denna tid för att den just skulle PASSA HONOM, men det gick ändå inte tydligen. Så vi fick snällt göra en värdering utifrån det vi hade.
Och det där underhållet han även kräver mig på.. haha.. Vilket jävla husunderhåll.. SHIT! Det va fan de värsta jag sett. SÅÅ nedgånget. Tomten, bråte, skit, ja till och med min bil hade punka på typ alla däck och såg ut som en sophög! Fina Rebecka var med och vi sa det.. DET var bara ångest över hela stället liksom. Vilken mardröm att bo i det där..
Men det är ju också en taktik, det förstår jag ju. Ser det sunkigt ut är det mindre värt = mindre kaka till Isabel. Smart. En liten detalj är ju att det räknas från när jag bodde där och skicket det var i då, så bara ganska onödigt att förstöra för sig själv.
Tur är väl det att jag har ordnat för mig och en fin familj och vänner som ställer upp. Annars hade det såklart varit mycket svårare. Som jag nämnde innan hade jag stått på gatan. Fatta DET ödet. Jag kan ju inte direkt ta nått lån och köpa nått nytt när jag redan äger halva fastigheten Rickeby Björklund i Knutby. Hyresrätter vet säkert alla hur svårt det kan vara få tag på.
Det jag inte förstår är HUR man kan vilja en person, som man kommit så nära, så illa. Ja kanske närmare än man kommit någon annan i hela sitt liv. Att ha hjärta till det (eller har man inte ett överhuvudtaget då?). Jag vet, han är arg, arga och omogna killar gör saker som dessa, även ett halvår efter tydligen..
Jag kommer ihåg när Björn lämnade sitt ex, innan mig alltså. De va också storbråk, grejer hit och dit och lås byttes. Hon ringde även mig och berättade massa lögner (vad jag trodde då iallafall). Tyckte bara hon va psyco. Jag stod ju såklart på Björns sida eftersom jag bara hört hans version av storyn där han berättar hur knäpp hon var osv. Men med facit i hand så skulle jag ha tagit det som en varning redan där!
Sen att Björn är en väldigt omtyckt, hjälpsam och gullig människa mot alla andra medmänniskor utåt är en annan sak. Inte många som skulle kunna tro detta om honom. Inte minst min familj som är lite i chock faktiskt. De som alltid gillat den hjälpsamma gulliga, oskyldiga pojken. För att sen gå hem och ge mig så mycket skit genom de fulaste sätt man kan tänka sig behöver vi inte ens gå in på i detta redan långa blogginlägg..
Men vet ni.. Det är en sån befrielse komma ifrån ett sånt psykiskt jobbigt förhållande. Ett ganska stort ärr är självklart kvar, dock med lärdom av att inte fastna i sånt skit igen. Aldrig någonsin.
Ger mig själv en klapp på axeln och med ett leende på läpparna som lyckats ta mig ur det, även om det tog sin tid och jag skulle gjort det mycket tidigare. Nu står bara den praktiska delen kvar och jag ska fira när det är över. Vilken befrielse det kommer vara.
Jag är ingen person som hatar. Hat är inget jag tror på, det kommer bara tillbaka till en. Jag önskar mitt ex, trots allt, det bästa. Hoppas han kan hitta nån som kan med hans baggage bättre än jag kunde. För jag har fortfarande ett hjärta och har ju faktiskt tyckt om denna person väldigt mycket.
Jag skriver detta långa inlägg för att berätta hur det ligger till, sanningen. För att höra er åsikt, kanske varit med om liknande. Men mest för mig själv faktiskt. Som ett avslut på detta kapitel, för att gå vidare och lämna detta bakom mig här och nu i ord och bokstäver här på min blogg, istället för i mina tankar.
Finns så mycket finare och renare människor därute som förtjänar ens kärlek mer. Kom ihåg det, ni som känner igen er i det här. Va inte blind som jag var och ge för faan inte upp ;).. OCH skriv samboavtal haha!
Puss!
