Sterila tråkiga rum. Kallt. En gammal gammal dam ligger brevid. Anna heter hon. Dement, bruten höft o halvt död kan jag tro med slangar överallt. Låter jobbigt när hon andas. Gnyr istället prat. Hon får dock fram ett "hjälp" eller "aj" ibland. Stackars liten, försår inte ens vart hon är någonstans.
Får mig att tänka på min gamla farmor strax innan hon gick bort. Lilla farmor. Så fin hon var. Saknar dig lille vän.
Denna väntan hinner många tankar susa genom en såklart. Om livet. Varför all denna smärta. Jag tänker mig ett liv där man gör allt det där man vill. Levt. Ja ni vet. Sen när man sitter där nöjd, levt ett helt liv. Har fått se o gjort det mesta. Det man ville. Fått uppleva kärlek på alla tänkbara vis. Varför går man då och bara väntar på att man snart ska få ont eller ligga o lida innan man dör. HUR kul har stackars Anna här breve mig liksom, och roligare kommer hon fan inte få heller!
Tänk om det var så lätt, att ta sitt liv som lycklig! Kanske i en stor överdos och dö i ett fantastiskt rus. Eller nått sätt som absolut inte är smärtsamt eller på något vis jobbigt. Innan man hunnit bli dement, eller ont någonstans så det blir jobbigt för en.
Så skulle jag vilja dö. inte vara de minsta rädd, kanske med en lycko tår i ögat när man tänker på all värme man upplevt. Man är liksom inte bara nöjd, man är lycklig. Sen vill man ju självklart inte lämna nära o kära man kanske har kvar, men det ska jag klura ut tills jag e gamal nog, om jag tänker samma sak då förstås.. Jag hoppas inte jag blir rädd för döden då bara. Vilken panik att vara rädd för nått man vet måste o kommer hända liksom.
Ska sluta svamla strax, o helst innnan Morfintabletten kickar in. Ska in på operation också snart hoppas jag, men redan väntat 3 h.
Inte ätit sen kl ett. Blodtrycket nere på 100/50. Tydligen ganska lågt. Känner mig sjukt hungrig o snurrig i skann. Jag är alltså inte typen som klarar sig speciellt länge utan mat. Inge Robinson för mig.
Va på återbesök idag o blev kvar, förutom en sväng hem till hunden och rena kläder.. Det va alltså inte riktigt över med min fot. Här har man gått ca 2,5 v typ i onödan med gips. För nu ska allt göras om. Läktiden börjar om igen från och med idag. Suck.
De gjorde en felbedömmning från första början och sa det bara va en fraktur, som satt på plats "fint" som det ska. Men i själva verket va det glapp på andra ställen runtom, alltså foten sitter inte helt fast som den ska, enkelt förklarat. Så nu ska det opereras, skruvar ska sättas in.
ÅÅhhhh va jag vill ha mat. Puss!
Update.
Operationen gick bra. Men inte fan fick jag bli sövd som jag trodde iaf. Ne nu har man fått sig en spruta rakt in i ryggmärgen. Va dock inte alls så farligt som jag föreställt mig. Så vaken under op va man. Eller nja knappt, va ganska groggy av de lugnande prepparat de gav mig haha. Somna gjorde jag också några gånger. 55 minuter, en sådär 7 st skruv i benet/foten och nån platta senare var det klart!
Sjukt gullig personal, man blir glad av dem! Och alla har kommenterat mina roooosa naglar, haha, inte så vanligt här kanske.
Fick tillbaka min energi igen, efter nån macka och varm choklad :). Dock fortfarande bortdomnad från rumpa och nedåt, känns lite läbbigt inte kunna röra på nått liksom!
Fan tur jag slängde m datan, bra trist här bara ligga här...
Puss igen.
